Berättelser

Föreningen De Seglade för Tjörn.

 

 

Min sista Tysklandsresa under kriget

 

Av Osvald Sundberg

 

Det var i slutet av juli 1944. Jag skulle till Karlskrona senare på hösten för militärtjänstgöring, men tyckte att det skulle passa med ett par kortare resor till Tyskland före det militära. På morgonen kom andre styrman ut på däck och sa till oss att ” Nu är fan lös, nu har Ynkarna gått iland i Frankrike”. Då var vi på väg till Stockholm för att lasta (kopparslagg) till Lübeck. Det var det sämsta man kunde lasta för det rök och trängde in överallt, även i mat och kläder.

 

Vi gick från Stockholm till Lübeck och blev loss samma dag. Där var en kutter från Åstol som hette Irex som stod på botten, det var bara styrhyttsfönstren och dess master som syntes över vattenytan. Anledningen till detta var ingen krigshandling utan en kollision med ett annat fartyg. Från Lübeck gick vi till Stettin, men där var ingen kajplats stor nog för oss. Där låg en stor tysk ångbåt som måste förhalas och förtöjas om innan vi kunde lägga till vid kajen. Vi fick förtöja i ”dykdalber” medan vi väntade på vår kajplats. Då fick vi sätta ut vår eka som legat i solskenet och torkat. När vi fått ut ekan skulle en lättmatros ro och jag hala ner wiren och ösa samtidigt, men wiren gjorde så att jag inte fick plats att ösa den. Lättmatrosen gick upp på ”dykdalben” för att förtöja och när han kom ner i ekan igen var det för mycket vatten i den så den slog runt. Det som fanns i ekan ramlade ur och även lättmatrosen och jag. Vi simmade till ekan och jag kröp upp på botten och lättmatrosen efter. Vi styrde så att de på Brage fick upp oss.

När vi hade förtöjt på vår lastplats kom passbåten körande, det var den man såg köra fram och tillbaka med passagerare. Den lade till där vår förända satt fast och ett tiotal ungdomar hoppade iland. De hade med sig en vevgrammofon och skivor och hade det väldigt trevligt i några timmar innan passbåten hämtade dom igen. Jag har tänkt mycket på dessa ungdomar och passbåten efteråt, för när de hade åkt och mörkret lagt sig såg jag varken till passbåten eller ungdomarna mer, trots att vi låg kvar där i flera dagar och ofta sett den tidigare. Man kan ju bara befara det värsta efter det bombregn som föll över staden Stettin den natten.

 

Det var mörkt ute och jag skulle ha vakten under den natten. Vi skulle lasta om tyskarna kunde få fram något att lasta, men det var mycket osäkert. Det skulle komma järnvägsvagnar både på natten och den kommande dagen, men under vår väntan fanns inte mycket att göra, så jag passade på att vaska upp lite underkläder efter mej. Jag tog min ”vaskepyts” och satte mej akter på poppen för att börja vaska. Just då blåste det för flyganfall och jag tänkte vad blir det nu då? Men jag hann inte tänka klart förrän anfallet var över oss. På ett ögonblick kom bombplanen på rader och de dök ner för att släppa sina laster av bomber, de mesta släpptes inöver centrum. Man hann inte bli så rädd men chockad var nog ett bättre uttryck. När anfallet var över vågade jag mig ut från mitt skydd under poppen och ut på däck igen, då kom även de andra upp på däcket. Vi stod där och såg elden inifrån staden som bara blev större och större allteftersom den spred sig. De som hade lyckats komma till något skyddsrum, blev tyvärr deras död då elden drog ut syret inne i skyddsrummen.

 

Vi får trots detta lite last och när kvällen kommer och det mörknar står vi och ser på elden från staden, men jämför man från kvällen innan så hade det inte avtagit så mycket. Även nästa dag får vi mer last och på kvällen har vi lastat klart och var klara för avgång. Men vi får inte gå och vi undrar varför? Det var så att när de bombade kunde det också ha släppts ner magnet och akustiska minor i kanaler och grundare vatten. Men nästa dag fick vi lov att gå mot Kalmar för vidare order.

 

Nästa dag ankrade vi tvärs Kalmar. Kapten, steward och jag seglade in till Kalmar. De gick iland och fick sina order om att vi skulle fortsätta till Stockholm. Under resans gång undrade vi vad det skulle blir för last efter Stockholm. Vi lossade och gjorde oss klara för avgång, då upptäcktes att det saknades två matroser som hade varit ombord tidigare. Var fanns de? Borta! Ordern som kom var att ta in landgången och det gick fort och nästa order var loss för och akter. Jag gick fram på backen som var min plats vid avgång. Vi undrade fortfarande vart vi skulle gå och om matroserna skulle komma eller inte. Då fick jag se matroserna som hade rymt. De vågade väl inte gå med till Tyskland igen?

 

Efter avgången från Stockholm kom kapten ut och ropade att vi genast skulle komma upp på bryggan. Då hade ordern kommit som vi väntat på, men den var inte som vi hade räknat med. Vi fick inte gå till Tyskland, vi fick gå till Göteborg och lägga upp. Det var lite snopet men kanske bäst ändå. De två matroserna hade ringt och frågat om de kunde få komma och jobba ombord igen. Men på kontoret skrattade de åt dem.

 

En av matroserna som rymde träffade jag på en kaj i Buenos Aires 1947. Då var han med en Johnsson båt där.

Enligt uppgift skulle det varit 600 flygplan i flyganfallet och det skall ha varit de flesta någonsin i ett anfall. Så många fler invånare gick åt i anfallet. Nästa stora anfall var natten mellan den 29 och 30 augusti.

 

På ålderdomshemmet i Skärhamn brukade en del äldre sjömän, t ex K-G Simonsson, Gunvald Karlsson och fler därtill att samlas var 14:e dag och prata och dricka kaffe. Vid ett sådant tillfälle berättade Gunvald att han var i Stettin när de hade bombat så hemskt, så jag frågade om det var i början av augusti och han svarade ja. Det var första gången jag nämnde detta för någon vad som hände 50 år tidigare. De undrade vem jag var med för de trodde att det var en Skärhamns skuta. Jag berättade att det var Brage av Göteborg som jag seglade med. Gunvald och Bengt (hans broder) seglade med Agnes av Skärhamn.

 

Min sista Tysklandsresa under kriget

Av Osvald Sundberg

Det var i slutet av juli 1944. Jag skulle till Karlskrona senare på hösten för militärtjänstgöring, men tyckte att det skulle passa med ett par kortare resor till Tyskland före det militära. På morgonen kom andre styrman ut på däck och sa till oss att ” Nu är fan lös, nu har Ynkarna gått iland i Frankrike”. Då var vi på väg till Stockholm för att lasta (kopparslagg) till Lübeck. Det var det sämsta man kunde lasta för det rök och trängde in överallt, även i mat och kläder.

Vi gick från Stockholm till Lübeck och blev loss samma dag. Där var en kutter från Åstol som hette Irex som stod på botten, det var bara styrhyttsfönstren och dess master som syntes över vattenytan. Anledningen till detta var ingen krigshandling utan en kollision med ett annat fartyg. Från Lübeck gick vi till Stettin, men där var ingen kajplats stor nog för oss. Där låg en stor tysk ångbåt som måste förhalas och förtöjas om innan vi kunde lägga till vid kajen. Vi fick förtöja i ”dykdalber” medan vi väntade på vår kajplats. Då fick vi sätta ut vår eka som legat i solskenet och torkat. När vi fått ut ekan skulle en lättmatros ro och jag hala ner wiren och ösa samtidigt, men wiren gjorde så att jag inte fick plats att ösa den. Lättmatrosen gick upp på ”dykdalben” för att förtöja och när han kom ner i ekan igen var det för mycket vatten i den så den slog runt. Det som fanns i ekan ramlade ur och även lättmatrosen och jag. Vi simmade till ekan och jag kröp upp på botten och lättmatrosen efter. Vi styrde så att de på Brage fick upp oss.

När vi hade förtöjt på vår lastplats kom passbåten körande, det var den man såg köra fram och tillbaka med passagerare. Den lade till där vår förända satt fast och ett tiotal ungdomar hoppade iland. De hade med sig en vevgrammofon och skivor och hade det väldigt trevligt i några timmar innan passbåten hämtade dom igen. Jag har tänkt mycket på dessa ungdomar och passbåten efteråt, för när de hade åkt och mörkret lagt sig såg jag varken till passbåten eller ungdomarna mer, trots att vi låg kvar där i flera dagar och ofta sett den tidigare. Man kan ju bara befara det värsta efter det bombregn som föll över staden Stettin den natten.

Det var mörkt ute och jag skulle ha vakten under den natten. Vi skulle lasta om tyskarna kunde få fram något att lasta, men det var mycket osäkert. Det skulle komma järnvägsvagnar både på natten och den kommande dagen, men under vår väntan fanns inte mycket att göra, så jag passade på att vaska upp lite underkläder efter mej. Jag tog min ”vaskepyts” och satte mej akter på poppen för att börja vaska. Just då blåste det för flyganfall och jag tänkte vad blir det nu då? Men jag hann inte tänka klart förrän anfallet var över oss. På ett ögonblick kom bombplanen på rader och de dök ner för att släppa sina laster av bomber, de mesta släpptes inöver centrum. Man hann inte bli så rädd men chockad var nog ett bättre uttryck. När anfallet var över vågade jag mig ut från mitt skydd under poppen och ut på däck igen, då kom även de andra upp på däcket. Vi stod där och såg elden inifrån staden som bara blev större och större allteftersom den spred sig. De som hade lyckats komma till något skyddsrum, blev tyvärr deras död då elden drog ut syret inne i skyddsrummen.

Vi får trots detta lite last och när kvällen kommer och det mörknar står vi och ser på elden från staden, men jämför man från kvällen innan så hade det inte avtagit så mycket. Även nästa dag får vi mer last och på kvällen har vi lastat klart och var klara för avgång. Men vi får inte gå och vi undrar varför? Det var så att när de bombade kunde det också ha släppts ner magnet och akustiska minor i kanaler och grundare vatten. Men nästa dag fick vi lov att gå mot Kalmar för vidare order.

Nästa dag ankrade vi tvärs Kalmar. Kapten, steward och jag seglade in till Kalmar. De gick iland och fick sina order om att vi skulle fortsätta till Stockholm. Under resans gång undrade vi vad det skulle blir för last efter Stockholm. Vi lossade och gjorde oss klara för avgång, då upptäcktes att det saknades två matroser som hade varit ombord tidigare. Var fanns de? Borta! Ordern som kom var att ta in landgången och det gick fort och nästa order var loss för och akter. Jag gick fram på backen som var min plats vid avgång. Vi undrade fortfarande vart vi skulle gå och om matroserna skulle komma eller inte. Då fick jag se matroserna som hade rymt. De vågade väl inte gå med till Tyskland igen?

Efter avgången från Stockholm kom kapten ut och ropade att vi genast skulle komma upp på bryggan. Då hade ordern kommit som vi väntat på, men den var inte som vi hade räknat med. Vi fick inte gå till Tyskland, vi fick gå till Göteborg och lägga upp. Det var lite snopet men kanske bäst ändå. De två matroserna hade ringt och frågat om de kunde få komma och jobba ombord igen. Men på kontoret skrattade de åt dem.

En av matroserna som rymde träffade jag på en kaj i Buenos Aires 1947. Då var han med en Johnsson båt där.

Enligt uppgift skulle det varit 600 flygplan i flyganfallet och det skall ha varit de flesta någonsin i ett anfall. Så många fler invånare gick åt i anfallet. Nästa stora anfall var natten mellan den 29 och 30 augusti.

På ålderdomshemmet i Skärhamn brukade en del äldre sjömän, t ex K-G Simonsson, Gunvald Karlsson och fler därtill att samlas var 14:e dag och prata och dricka kaffe. Vid ett sådant tillfälle berättade Gunvald att han var i Stettin när de hade bombat så hemskt, så jag frågade om det var i början av augusti och han svarade ja. Det var första gången jag nämnde detta för någon vad som hände 50 år tidigare. De undrade vem jag var med för de trodde att det var en Skärhamns skuta. Jag berättade att det var Brage av Göteborg som jag seglade med. Gunvald och Bengt (hans broder) seglade med Agnes av Skärhamn.